Kopparmynt och sedlar

I montern visas ett urval av de mynt och sedlar som gavs ut under perioden 1624–1776. Från 1620-talet fram till mitten av 1700-talet domineras den svenska mynt- och penninghistorien av kopparen. I början av 1600-talet rådde det myntbrist i landet efter att Sverige betalat lösen för Älvsborg till Danmark efter Kalmarkriget 1611–1613. Tillgången till silver var begränsad men koppar fanns det gott om. Genom att göra kopparmynt skulle myntbristen åtgärdas och på samma gång skulle priset på koppar gå upp genom att det inte fanns lika mycket koppar tillgänglig på marknaden.

Tjugo år efter att de första kopparmynten tillverkades, år 1644, gjorde plåtmynten entré under drottning Kristina. De presenterades som portabla mynt i högre valörer. De första mynten var av valören 10 daler silvermynt och vägde nära 20 kilo. Efter några år kom plåtmynt i lägre valörer, ner till ½ daler silvermynt. Plåtmynten tillverkades främst i Avesta i Dalarna, men även i Kengis i Norrbotten, Ljusnedal i Härjedalen, Huså och Semlan i Jämtland och i Stockholm.

Under 1600-talet tog även tillverkningen av guldmynt fart. År 1654 lät kung Karl X Gustav slå ett svenskt dukatmynt och efter honom slog samtliga regenter dukater. Guldet var huvudsakligen importerat men från år 1738 kom en del av guldet från Ädelfors gruva i Småland. Även guld från Östra silverberget i Dalarna myntades under några år.

År 1715, när den svenska ekonomin var hårt pressad efter många års krig, beslutade kung Karl XII att ge ut en ny sorts kopparmynt, så kallade mynttecken eller nödmynt. Tanken var att få in koppar och silver till statskassan genom att uppmana befolkningen att växla in silver- och kopparmynt mot nödmynten. Det var ett lån till staten som när ekonomin återhämtat sig skulle betalas tillbaka till långivarna.

Silvermyntningen utgjordes dels av riksdaler, främst avsedda för den internationella handeln, dels mark och ören. I slutet av perioden daler silvermynt för inhemskt bruk. År 1776, under Gustav III:s regering, beslutades att riksdalern skulle vara Sveriges enda huvudmynt. I och med det avskaffades mynträkningen i mark, öre och penningar som funnits sedan medeltiden. Även kopparmyntfoten försvann.

Sedlar

Under perioden 1624–1776 kom även de första svenska sedlarna. De kallas kreditivsedlar och gavs ut av Stockholms Banco år 1661. Bankens grundare, Johan Palmstruch, uppfann sedlarna som en lösning på problemet att banken inte hade nog med plåtmynt i kassan. En alltför omfattande utlåning ledde till att det inte fanns möjlighet att ge tillbaka plåtar till de kunder som ville ta ut pengarna de satt in. Samtidigt hade Palmstruch sedan länge haft idéer om ett sedelmynt. Olika former av sedelliknande dokument användes långt innan, av både privatpersoner och exempelvis gruvbolag.

Det nya år 1661 var att sedlarna inte nödvändigtvis hängde ihop med ett tillgodohavande i banken. Istället byggde systemet helt på allmänhetens förtroende för bankens förmåga att växla in sedlar mot mynt av metall – om sedelinnehavaren så skulle önska. Detta gjorde att kreditivsedlarna i praktiken fungerade som moderna sedlar. Även om Sveriges riksbank inte längre lovar att lösa in sedlar mot mynt av metall så vilar sedlarnas värde även idag helt på vårt förtroende för banken.

Kreditivsedlarna blev mycket populära eftersom de var enklare att hantera än de otympliga kopparplåtarna. Allt fungerade också utmärkt i början, men på grund av stora lån till Kronan och andra låntagare föll systemet isär. När allmänheten år 1663 började växla in sina sedlar mot mynt av metall tömdes Stockholms Bancos kassa snabbt, sedlarna tappade i värde, och bankrusningen tilltog. Trots försök att rädda verksamheten slutade det hela med att banken avvecklades 1668.

Sveriges Rikes Ständers Bank (Sveriges riksbank) bildades samma år och förbjöd till en början sedelutgivning. Men många saknade sedlarna. Olika former av insättningskvitton, kassasedlar och liknande användes av allmänheten istället för sedlar. Det var inte tillåtet men banken hade stora svårigheter att göra något åt saken.

År 1701 kom sedlarna tillbaka genom de första transportsedlarna som gavs ut av Sveriges Rikes Ständers Bank. Dessa sedlar var något annat. Till skillnad från Stockholms Bancos kreditivsedlar var de inte anonyma utan hade en stark koppling till innehavaren i form av att hen skulle underteckna sedeln med sitt namn vid användning. Liknande transportsedlar hade givits ut redan av Stockholms Banco parallellt med kreditivsedlarna.

En annan skillnad jämfört med kreditivsedlarna var att transportsedlarnas värde inledningsvis hade sin grund i verkliga depositioner i banken, av antingen plåtmynt, andra myntsorter, eller panter. Förtroendet hos allmänheten för sedlarna kunde därför upprätthållas. Detta förhållande bestod ändra fram till omkring år 1739 då banken på grund av riksdagsbeslut tvingades att öka sin kredit till Kronan.

Transportsedlarna bestod av ark vikta på mitten till fyra sidor. Första och andra sidan utgjorde själva sedeln, medan tredje och fjärde sidan var till för namnteckningar. Det blev ingen omedelbar succé men år 1726 blev det tillåtet att betala skatten till Kronan med sedlar, vilket ökade populariteten markant. Inledningsvis gavs transportsedlarna ut på begärda valörer, något som försvårade cirkulationen. Så småningom ändrades detta och från 1743 gavs alla transportsedlar ut med fasta valörer. Att sedlarna skulle transporteras (undertecknas av användaren vid varje enskild transaktion) upplevdes som opraktiskt och otympligt. Dessutom kunde alla inte ens skriva sitt namn. Istället revs ofta den del av sedeln som var avsedd för transport helt enkelt av. Till slut slopades kravet på transport även om namnet “transportsedel” blev kvar. Sedlarna trycktes därefter i mindre format och utan plats för namnteckningar.

Under senare delen av 1700-talet hade de flesta svenskar blivit helt bekväma med att använda sedlar som betalningsmedel. Transportsedlarnas utveckling under 1700-talet ledde i stort sett till ett lika praktiskt betalningsmedel som de första kreditivsedlarna.

Visa mer